Dennis Lyxzén, farmor och sju sorters vegankakor

Text: Freja Högback

Under min uppväxt i Österbotten gick snöskoterleden ut till isen och fisket en meter förbi ett minkfarmshus. Jag älskade korv och hatade potatis. Min mamma introducerade röda linser i min diet cirka år 1994 och det var fruktansvärt äckligt. Jag undrade alltid vad folk som enbart äter kött kallas; köttätarianer?

I slutet av 90-talet läste jag Vasabladets rapporter om djurrättsrörelsen; Oikeutta Eläimille och ALF. År 1997 började jag lyssna på hardcore punk-bandet Refused, som förespråkade veganism och straight edge. År 1998 blev jag vegetarian. Min mamma blev vegetarian samtidigt, nu kunde hon laga hur mycket röda linser hon ville.

Jag undrade vad folk som enbart äter kött kallas; köttätarianer?

Men farmor var inte nöjd. Vad skulle jag nu äta hos henne – kunde jag inte tänka mig att göra ett undantag för tonfisken? Annars skulle jag ju inte skulle kunna äta hennes delikata smörgåstårta som jag älskade. Men nej. Hennes känslor sårades; jag fick bita i det sura äpplet och vara utan smörgåstårta i oändligt många år.

Det här är knappast någon speciell historia, alla vegetarianer och veganer har säkerligen tampats med liknande känslor; man blir bjuden på något, seden bjuder att man bör äta, men nej. Allergier är vanliga och kan accepteras, men en etisk övertygelse? Hallå.

Min farmor är nämligen bagare. Hon har även haft andra yrken och inkomstkällor: husmor, fiskare, nätbindare, lokalhistoriker, bonde och barnskötare. Hon har bakat hemma i sitt kök och sålt kakor, bakverk och bröd på torg och marknader. Var det kanske på grund av bagaryrket som jag började serveras veganska bakverk hos farmor? För det var så det gick. Och märk väl – det här handlar om en liten by i Österbotten.

Farmor började, med små modifieringar i recept, sy om traditionella bakverk för min skull.

Jag blev vegan år 2001. Ungefär samtidigt blev min bror och två nära vänner veganer. Långt tidigare hade andra vänner blivit vegetarianer. Varför? Var det för att vi alla lyssnade på mer eller mindre politisk punk? Var det för att djurrättsrörelsen gjorde stort väsen av sig just då, och att den förde med sig en etik som tilltalade oss? Ska vi tacka Dennis Lyxzén (sångare i Refused) eller vår lyckliga stjärna att vi bodde så nära Umeå? Alla äter vi fortsättningsvis på det här sättet.

Farmor då, hur tog hon mina än mer komplicerade matvanor? Först tog jag med något jag bakat själv när jag gick till henne. Men det upprepades inte, det var emot god ton och sed. Värdinnan står för bespisningen, punkt slut. Farmor började, med små modifieringar i recept, sy om traditionella bakverk för min skull. En del var recept från tiden utan el och mättes i kaffekoppar.

Den här utvecklingen kulminerade en dag då jag kom till ”byss”, alltså hälsade på farmor. Bordet stod dukat med sju sorters kakor. Vanligtvis brukade hon berätta vad jag kan äta, när det bjöds till bords. Den här gången sa hon inget och jag blev förlägen; inte kan jag ju sätta mig ner och fråga ”Jaha, vad kan jag äta av det här då?” och hugga in. Det här visste farmor mycket väl. Efter en stunds tystnad sa hon småleende: ”Varsågod bara, allt är veganskt”.

Nu ska läsaren inte invaggas i tron att allt är rosenrött i stugorna på de österbottniska slätterna. Exempelvis politik kan vara svårt att diskutera. Men det som jag ville dela med mig av, är att det i Österbotten, i en liten by, finns en nästan 80-årig farmor som numera kan baka sju sorters vegankakor. Det är kanske hon som borde bekanta sig med Dennis Lyxzén. De kunde sörpla kaffe från fat som i gamla tider, äta äppelpaj och diskutera cause and effect.

Artikkeli on ilmestynyt alunperin Vegaian numerossa 1/2014.

Vegaiassa esitetyt näkemykset eivät edusta Vegaaniliitto ry:n kantaa ellei näin nimenomaisesti ole mainittu.

Vegaaniliitto Facebookissa

Vegaaniliitto Instagramissa