Veganism den nya normen?

Text: Pia Jägerholm

Jag har precis kommit hem från Vegomässan i Göteborg. Fantastiskt mysig stämning, intressanta föreläsningar och mumsiga matprover.

Mitt grova antagande är att majoriteten av mässdeltagarna redan var veganer eller vegetarianer. Det som är slående är att de flesta deltagarna var till synes väldigt lika. Det är en viss typ av människor, så där ytligt sett i alla fall. Jag vet att jag själv passar in i den dammiga veganstereotypen: ”mager hippie”. Inget fel med det, men problemet är att folk som inte identifierar sig på det sättet kanske inte är så bekväma med det. Veganismen är en livsstil och veganer har ofta skapat en tydlig identitet omkring den. Så till den grad att veganism lätt i folks sinnen kopplas ihop med just en särskild ”sort” av människor.

Veganism kan också vara omedvetet provocerande. Det krävs inte mycket för att medelsvensson ska bli näringsexpert då han hör att man är vegan. ”Varifrån får du protein?” är en fråga som man sällan undkommer. Hör man inte till normen får man alltid förklara sig. Då traditionella idéer utmanas tolkas det ofta som ett personligt angrepp. Vi bygger upp vår identitet utifrån den världsbild vi har och då den utmanas tar egot det som ett slag under bältet och kämpar emot för att försvara de gamla perspektiven. Inte minst då det gäller frågor om kost, etik och livsstil.

Då traditionella idéer utmanas tolkas det ofta som ett personligt angrepp.

I diethetsens tidsålder, där den ene experten efter den andra deklarerar allmängiltig sanning, är det inte konstigt att folk blir avskräckta och tenderar att hålla sig till det trygga och bekanta. Ifall vi vill att veganism skall bli den nya normen, och att de som äter kött kanske tar sig en extra funderare över sitt agerande, måste vi nå över den här barriären.

Det som saknas är en konstruktiv, allmän debatt där också icke-veganer kan känna sig delaktiga. För det som var så tydligt på Vegomässan var att man predikade för den egna församlingen. Utmaningen ligger i att nå ut utanför den egna kretsen så att allt fler kunde se veganismen som ett reellt alternativ och inte som något enbart för sentimentala ekotroll. Att veganism inte skulle uppfattas som ett avvikande utan något som alla, oberoende av andra intressen, kan ta del av.

Vi befinner oss i en epok av globala kriser och en förändring är nödvändig. Ifall vi vill uppnå ett rättvist och hållbart samhälle så står en kostomställning högt upp på agendan. Att ta upp enskilda sakfrågor kunde vara en början. Ta till exempel skolmaten. Vem säger att barn behöver mjölk till lunchen? Hur mycket kunde samhället spara på att satsa på växtbaserad kost? Den här typen av frågor kan vara relevanta för att få folk att börja uppmärksamma de här idéerna. Ifall man hänger upp sig på detaljer riskerar man att missa huvudpoängen. Och det är i det här träsket, där folk försöker överrösta varandra i expertis och ekonomiskrationalitet, man ofta hamnar. Så kanske vi behöver vara lite sentimentala och problematisera de värden vi byggt vårt samhälle på.

Att lyfta upp speciesism som en förtryckande samhällsstruktur är något som garanterat generar känslor och heta diskussioner. Det är för många en provocerande idé, men om frågan inte politiseras så kommer den att bara fortsätta cirkulera inom veganrörelsen. Men för att nå ut så fungerar det inte med att skuldbelägga de andra. Personligen ser jag humor och det egna exemplet som de allra mest effektiva sätten för förändring. Jag vill uppmana alla veganer att fungera som positiva förebilder, så att veganismen en dag kan ses som normen och inte undantaget!

Artikkeli on ilmestynyt alunperin Vegaian numerossa 2/2014.

Vegaiassa esitetyt näkemykset eivät edusta Vegaaniliitto ry:n kantaa ellei näin nimenomaisesti ole mainittu.

Vegaaniliitto Facebookissa

Vegaaniliitto Instagramissa